Har tappat mig själv och vet inte vem jag är längre

Har tappat mig själv och vet inte vem jag är längre

Fråga: 

Hej!

Jag har haft mycket på gång den senaste tiden och jag känner att jag har börjat må sämre på många sätt. Jag känner att jag tappat mig själv och vet inte alls vem jag är längre. Jag driver ett företag samtidigt som jag studerar och jobbar fulltid på ett nytt vikariatjobb. Jag är väldigt ”företagsam” och vill gärna utveckla mitt företag men det är så svårt när jag inte vet vem jag är eller vad jag vill längre. När jag har PMS är det ännu värre och jag känner mig deprimerad rätt ofta.

Jag är HSP (högkänslig person) så när jag är med andra människor så känner jag lätt empati med andra och jag ”anpassar” mig alltid efter hur andra är. Det känns som att min hjärna säger till mig att jag ska vara som den andra personen vill att jag ska vara. Det har gjort att jag inte alls vet vem jag är egentligen. Jag blir också lätt påverkad av andras personligheter och blir lite lika som andra jag umgås med. Speciellt personer jag ser upp till och det händer ofta att jag tänker ”sådär skulle jag också vilja vara” när en person verkar vara självsäker. Det känns lite som att jag går in i olika roller varje gång jag är med olika personer. För bara 1 år sedan var jag inte alls såhär och det tar mycket på min självsäkerhet. Jag har också helt plötsligt väldigt svårt att säga emot folk eller att säga min egen åsikt.

Jag grubblar över allt och inget och tänker väldigt mycket. Vad ska jag göra för att börja må bättre?

 

Svar: 

Hej!

Du har mycket på gång i livet just nu samtidigt som du grubblar och har funderingar kring vem du är och vad du vill.

Du skriver att du inte alls vet vem du egentligen är och här tänker jag fundera lite kring identitet och självkänsla. Vår identitet utvecklas hela livet, med början redan då vi är små men speciellt i åldern mellan 13 – 18 (upp till 25-30?) år så brukar vara en period då man funderar extra mycket på sin identitet, den formas och utvecklas. Den här perioden kan präglas av att man är ganska osäker och förvirrad över sin egen identitet. Relationen till föräldrarna förändras, man ifrågasätter relationer och invanda familjemönster på ett nytt sätt och man får nya intressen. Man provar sig fram till nya tankar och beteenden. Man provar olika roller. En helt naturlig och viktig period i livet. Så småningom börjar man komma fram till vem man är och hur man vill uppfattas av andra. Man får en tydligare självbild och bygger sin identitet. Men som sagt identiteten utvecklas under hela livet.

Som HSP så är det lätt hänt att man blir stressad och överbelastad, just pga. av att man tar in en massa intryck i hjärnan och reflekterar mycket över det man upplever. Är man då samtidigt en företagsam person med många järn i elden så krockar det lätt med HSP sidan, företagaren vill hålla igång och utveckla saker medan HSP draget i ens personlighet behöver tid för återhämtning och vila från intryck. Du behöver tänka på och jobba med att hitta en balans mellan dessa två personlighetsdrag hos dig. Du behöver lära dig att prioritera och ”hushålla” med dina kraftresurser. Fundera på vad du just nu behöver satsa på, lägg din energi på det och låt resten vila. Kom ihåg att du får och behöver säga nej, då något inte passar in i ditt schema. Det är jätteviktigt att du lär dig sätta gränser och respekterar dina egna behov. Ett tips som du kunde prova för att lite bena ut dina tankar och önskningar om vem du är och vad du vill göra är att skriva ner dina tankar och intressen t.ex. vad tycker jag om/tycker jag inte om att göra, vad är jag bra på o.s.v.  Det kan vara en bra början för att få lite bättre koll och hitta dina ”ramar”.

Läs på om och försök jobba på din självkänsla. Vår självkänsla, som vi förövrigt behöver jobba på hela livet, ligger mycket till grund för hur vi mår och beter oss. Det är självkänslan som avgör vad vi tycker om oss själva och på den vilar på vilket sätt vi kan hantera misslyckanden i livet. Självkänslan gör att vi vet vad vi gillar, den gör också att vi kan t.ex. skämta om oss själva och inte tar saker och ting som händer för på stort allvar, vi blir helt enkelt tryggare i oss själva. Mer om detta hittar du t.ex. på decibel: https://www.decibel.fi/information/sjal/sjalvfortroende-och-sjalvkansla/sjalvkansla/

Jag tycker också du ska dela dina tankar och känslor med dina föräldrar (eller annan vuxen du har förtroende för) speciellt eftersom du skriver att du grubblar över väldigt mycket så kan det vara en stor hjälp att få dela tankarna med någon. Man får nya infallsvinklar till att se på olika saker. Jag tror också att det skulle vara bra om du kontaktar t.ex. skolans kurator för att få stöd och hjälp i att komma vidare. På vissa orter kan man också hitta stödgrupper där man får hjälp av andra med liknande problem (t.ex. ungdomsstationen Klaara i Vasa har haft stödgrupper för den som oroar sig mycket). Ta hand om dig!

 

Mvh, Camilla R-N

Kommentarer

Känner igen mig

Hej! Jag läste denna fråga och undrar när den skrevs? Kanske är det länge sedan och inte aktuellt längre... men skulle vilja säga att jag känner igen vartenda ord du skriver. Det är som att du skulle beskrivit min situation just nu. Skulle gärna prata med andra som känner likadant men vet som sagt inte när denna fråga skrevs?

Känner igen mig

Hej! Frågan besvarades i november 2018!

Jag känner också igen mig.

Jag känner också igen mig. Jag har hela livet varit alldeles för snäll, vänt kappan efter vinden osv. Det har gjort att alla tycker bra om mig då jag är så lättsam att ha och göra med. Jag vet exakt vad jag ska säga och hur jag ska bete mig för att folk ska gilla mig. Men det har gjort att jag inte vet vem jag är. Jag vet vad mina grundvärderingar är i livet, that's it.

Börja skriva

Känns precis som om du beskrev mig, varenda ord stämmer!
Just nu håller jag på och googlar runt om det här och om det kan vara till någon nytta för någon som ser så vill jag säga att börja skriv ner saker du vet om dig själv! Ex att du tycker om katter, sommaren och dricker hellre te än kaffe t.ex. eller ditt bästa skämt, din favoritlåt eller ord du ofta använder dig av när du pratar! Låt det ta tid och när du tvivlar på din personlighet så läs igenom pappret!
Kram och lycka till <3

Sjukt!

Hej! Det är är så konstigt att vara med om jag är 21 år gammal och har känt så i 7 månader snart. Jag började tänka att jag blivit galen och jag hade glömt av mitt gamla jag o hur jag betedde mig. Som att jag kom in i ett nytt liv. Började undra varför jag lever och vad meningen med livet är vem är jag egentligen osv. Jag va helt normal innan detta. Men jag sökte lite grann och det närmsta jag kommit till är att det är något som kallas depersonalisation. Det verkar vara rätt vanligt ändå. Har fått en uppfattning att detta händer på grund av att man börjar bli lite äldre o komma in i det verkliga livet. Förändras till en bättre människa med bättre egenskaper. Vet fortfarande ej vart detta kom ifrån dock. Liksom från ingenstans och hela mitt liv har förändrats. Men det börjar bli bättre med tiden tänker jag. Positiva tankar, planer om vad du vill göra o bli i livet osv. Hjälper väldigt mycket. Märkte att det inte va så bra att fastna vid en o samma tankar hela tiden.

Självkänsla och ångest

Hej, jag känner verkligen igen mig av det ni skriver. Jag är 22 år gammal och har mer eller mindre sedan gymnasiet och främst när jag började på universitetet med en massa nya olika människor runt omkring mig ifrågasatt mig själv, vem jag är, vad har jag för åsikter, värderingar? Jag har alltid tyckt och tänkt mycket som min pappa, men hans värderingar krockade mycket med det andra människor uttryckte i min klass. I början på gymnasiet hade jag inga problem med att säga vad jag tyckte och tänkte, jag var självsäker, älskade att hålla i presentationer och få utstråla mig själv. Efter gymnasiet har jag helt tappat mig själv. Eller ja, var det bara en version av mig kopplat till den kontexten? När jag började på unibersitetet blev jag förvirrad över vem jag var och om jag ens haft någon egen uppfattning om mina åsikter eller helt präglats av mina föräldrar. Det var så många i klassen som hade så starka åsikter och jag vågade aldrig säga ifrån, vilket fick min självkänsla att sjunka ännu mer och bli osäker. Vi läste då samtidigt om identitet, psykologi och liknande och det fick mig på massa konstiga tankar och bidrog till ångest. Jag känner även igen mig i det ni skriver att man anpassar sig efter vem man är med. Så har jag väl alltid varit litegrann, men nu de senaste åren har det blivit ännu värre. Det känns som att jag kan vara vän med vem som, men att relationerna aldrig blir riktigt djupa eftersom det bara blir typ ytligt och jag inte riktigt har någon egen personlighet? Jag har försökt förklara detta för folk, att jag anpassar mig efter vem jag är med, ingen verkar förstå utan tycker det är normalt, men inte på denna nivån. Det handlar inte bara om att man anpassar sig till situationen utan det känns som att man uppfattar sig själv på helt olika sätt beroende på vem man är med. Speciellt när jag känner mig ångestfylld och orolig har jag jättesvårt att ”vara mig själv” för jag anpassar mig och säger saker som passar in i situationen, det blir tillgjort typ. Inget känns genuint! När det är som värst och jag känner mig nedstämd/orolig/ångestfylld eller övertänker så känns det som att jag inte har någon egen uppfattning om vad folk säger, gör, för att jag själv inte vet vem/ hur jag är och kan inte relatera och bemöta min miljö och omgivning då jag inte är säker på vem jag är, vad jag tycker. Nu blir det längsta romanen här men det är så många olika saker som får mig att inte känna mig självsäker, få låg självkänsla. Detta påverkar verkligen mig och mina relationer. Jag skrattar knappt med min pojkvän, tar as lätt illa upp av vad han säger och vänder allting han säger som om det vore något taskigt, kan vara onormalt avundsjuk och nästan missunnsam när han är glad. har ångest över att jag saboterar förhållandet när jag vet att vi hade kunnat ha det så mycket roligare tillsammans om jag inte hade haft såpass låg självkänsla och övertänkt allt. Mycket av detta tror jag beror på övertänkande, iallafall i mitt fall som bidrar till massvis med tankar som sedan ger ångest. Och vid ångest blir det ännu värre att vara runt andra och veta vem man själv är.

Depression ångest hsp

Äntligen det finns fler som är som jag!!
Inte för att det kaske är så bra men då är jag inte ensam med denna psykiska skit.
Jag vet inte när jag tappade mig själv de e säkert 100 år sedan.
Men jag skulle så gärna kunna prata med nån som känner igen detta fenomen oh inte bara npn som jobbar som psykolog och kan säga alla de rätta sakerna och tipsen till mig ... jag behöver även den andra biten med igenkänning.
Jag har varit en fena på att multitaska i min egen värld med hem ocv barn och allt där till. men alltid haft ganska sdålig självkänsla. Haft ångest så länge jag att jag inte vet hur man lever utan den. Jag vet knappt när jag får ångesten den är lixom konstant. Jag har kämpat med depressioner och OCD Till och från.
Jag har varit på gång till utmattning några gånger och varje gång blir det lite värre. Och oftare panikattacker. Jag kan anpassa mig till jag går sönder uppenbarligen och jag gillar inte det längre. Jag vill inte anpassa mig hela tiden. Men lika fan gör jag det hela tiden. Plus att jag är fruktansvärt konflikträdd. Det blir svårt med allt detta at sätta gränser och jobba o ta hand om barn och hitta sig själv och vara en bra vän och hinna allt annat som har en vardag till.

Samma

Hej, det lät som jag med... Enda skillnaden är väl att jag är 36 år..

Känner samma

Jag vet inte om det känns bra eller dåligt, men lät precis som jag.
Enda skillnaden är väl att det pågått i flera år. Kan inte komma ihåg när jag kände mig stark senast och om jag ens gjort det ?!

Även jag

Känns bra att läsa att jag inte är ensam om att känna så. Passerat 50 och tycker att jag borde vara trygg i mig själv vid det här laget men jag blir istället bara mer osäker på mig själv. Som att jag inte kan vara mig själv för då tycker andra illa om mig. När jag var ung var jag stark och framåt och jag kände mig för det mesta accepterad för den jag var. Nu vill jag vara en fin människa men istället känner jag mig dålig. Finner liksom ingen balans.

Och jag..

Känner igen mig så mycket i det ni skriver. Känner att jag tappar mer och mer av mig själv för varje år som går... Vet inte längre vem jag är. Ska hela tiden anpassa mig efter andra, även fast jag varken vill eller orkar det mer! Hade så gärna velat ha kontakt med någon som känner samma, så jag/vi får känna att vi inte är ensam om det.

Känner igen mig!

Detta är exakt vad jag går igenom nu, har tänkt att jag har någon personlighetsstörning och att folk måste hur ombytlig jag är. Känns som jag förlorar grepp om verkligheten och inte ens kan lita på mig själv för vet inte vem jag är, vad är jag och vilka är masker/roller jag har tagit mig an? Har haft sån ångest över detta och har redan problem med adhd och psykisk ohälsa och självmordstankar och när detta nu kommer upp, denna sorts identitetskrisen så känns det som jag förlorar fotfästet helt. Är så tacksam att jag hittade denna sidan och se era kommentaren för jag vet att jag är inte ensam längre i detta. Hade vi inte kunnat försöka skapa en grupp på WhatsApp eller FB eller något där vi kan prata ut och stötta varandra ? Önskar er alla väl!

Känner samma sak som ni andra

Känner samma sak som ni andra.
35år och detta har pågått i många år.
Men jag har aldrig egentligen haft några problem med det. Förrän nu när jag insett att jag är konflikträdd och svårt att ta ansvar och säga ifrån. Då blir det problem hos mig märker jag.
Det börjar bli ett problem. Förklaringen jag har är att jag är väldigt diplomatisk av mig och tycker ofta att alla har rätt på sitt sätt.
Det är visserligen min egen åsikt så det kanske är bra helt enkelt. Just för att jag har en egen åsikt. Lät bra Alexandra med en grupp.
Jag behöver verkligen träna på det här.

Lägg till ny kommentar