Jag blir väldigt ofta arg utan att ha en anledning!
Jag blir väldigt ofta arg utan att ha en anledning.
Vi kanske sitter o ser på tv och har det jättebra men så plötsligt händer något som gör att jag tappar hela det goda humöret. Ibland beror det på att min kille säger något, det behöver inte vara något elakt utan i princip vad som helst som inte passar in i mina tankar kan göra mig rasande. Det behöver inte heller vara någon som säger något utan det kan även vara jag som tänker på något speciellt som gör mig arg, det kan tex. Vara att jag tänker på någon som gjort något orättvis mot mig.
När jag blir arg så blir jag riktigt arg och det gör mig så frustrerad för jag kan inte ignorera det och gå vidare. Det känns ibland som jag ska sprängas o jag vill bara skrika rakt ut. Jag blir rastlös i kroppen och skulle gärna kasta saker, slåss, hoppa, springa men vet ju om att man inte kan göra det, jag är ju inte 3 år gammal längre.
Denna frustration/ilska har jag haft så länge jag kan minnas. Förr var det mina föräldrar som fick stå ut med det och nu är det min kille.
När frustrationen/ilskan delvis gått över känns det som jag ska trilla ihop på golvet. Då vill jag oftast gråta och att någon ska hålla om mig och säga snälla saker med lugn o snäll röst. När någon gör det känns det som den förstår och tycker det är okej att jag blir så arg/frustrerad även om jag ofta känner mig värdelös när allt är över. Då känner jag mig som världens sämsta människa som inte klarar av någonting. Det blir bara värre om min kille blir arg på mig och börjar skrika och blir uppjagad, det är precis som att det triggar igång allt ännu mer för mig och då känns det som jag ska gå sönder. De gånger min kille blir sur o börjar skrika på mig brukar jag springa och lägga mig under mitt täcke och tänka på hur värdelös jag är och att jag inte är värd att leva längre för allt jag gör bara är fel. Egentligen vill jag bara att någon ska komma in och trösta mig genom att prata lugnt och snällt. Det får mig att känna mig trygg. Jag har sagt det till min kille och han säger att han förstår mig men att det bara inte går att hålla sig lugn när jag blir så arg och elak. Han blir ju själv arg då också.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt detta. Jag har ju självklart försökt låta bli att bli arg men det har inte fungerat. Det värsta är nog inte när jag blir arg utan hur jag känner efteråt, den skammen och känslan av att jag är så värdelös och inte klarar någonting eller är värd någonting. Jag hatar verkligen mig själv då och vet inte riktigt var jag ska bli av. Även då känns det som jag ska gå i sönder. Ibland kan jag tänka på sorgliga saker för att fortsätta gråta, jag vet inte om jag gör det för att det känns bättre att gråta för att någon dött än att gråta utan att veta varför jag mår dåligt.
Jag vill inte att jag ska bli såhär men vet som sagt inte vad jag ska kunna göra åt det. Och kan jag begära att min kille ska hålla sig lugn när jag blir så arg? Vi vet ju båda två att det går över om han är lugn o pratar lugnt med mig.
Och vad är det som händer i mig? Varför blir det såhär? Vad kan min kille göra? Vad kan jag göra? Vad gör jag för att undvika att det händer?
Hej!
Ilska hör till vårt normala känslospektrum. Att vara människa innebär att vi får uppleva både ilska, sorg, glädje och lust och alla känslor är tillåtna.
Att bli arg är en normal reaktion på någon oförrätt, t.ex. har man blivit illa behandlad eller att någon sagt något som man uppfattat som orättvist eller elakt. Ofta är vi mer benägna att känna ilska om vi t.ex. är stressade.
Vi blir alla arga ibland, kanske få vi impulsen att riktigt ”släppa ut” all den där ilskan. Men de flesta har också en inbyggd spärr som gör att man inte får det där utbrottet, istället löser man situationen på annat sätt, till exempel genom att prata, räkna till ”tio” eller genom att gå ifrån en stund, andas lugnt och s.a.s. samla sig. Men har man problem med att kontrollera sin ilska så saknas/funktionerar inte denna inre spärr och man får svårt att stoppa ett utbrott.
Lider man av en okontrollerbar ilska så kan det förstås få konsekvenser i vardagen. Relationen till andra människor kan bli svår, både till familjemedlemmar men också till vännerna. Brusar man upp för minsta lilla ”motgång” så blir det jobbigt att hantera för andra. Det kan t.o.m. bli så att folk i ens omgivning blir rädd för ens beteende. Vänner kan börja ta avstånd. I förlängningen kan det leda till att man blir ensam och isolerad. Det är också vanligt, precis som du också skriver, att man har skuldkänslor och mår dåligt för att man har betett sig illa under utbrotten.
Du skriver att det egentligen inte finns någon direkt orsak eller anledning till att du ofta blir jättearg och att du mår jättedåligt efteråt. Du skriver också att du upplevt denna ilska under lång tid. Att du själv har denna insikt om att detta är ett problem för dig och för människor i din närhet och att du verkligen vill göra något åt ditt beteende är jättebra. Det kan finnas många olika orsaker (som stress, depression, en svår händelse?) bakom ditt problem och jag tror att du behöver få hjälp med detta.
Du undrar om du kan begära att din kille skall hålla sig lugn då du blir jättearg? Som vuxna människor har vi alla ansvar för hur vi beter oss och reagerar. Du kan inte lägga över ansvaret på honom för att tygla/stilla din ilska. Han skall förstås inte medvetet trigga dig men det uppfattar jag av ditt brev att han inte gör. Ilskan bara plötsligt övermannar dig. Jag tror att du behöver få utomstående hjälp för att få en mer bestående förändring. T.ex. med hjälp av en KBT inriktad terapi.
Mitt råd till dig blir att du söker hjälp av någon professionell, t.ex. en terapeut eller en psykolog för att mera ingående reda ut detta problem och få hjälp.
Vänd dig i första hand till studenthälsan, en ungdomsstation, en mentalvårdsbyrå, företagshälsovården eller HVC.
Mvh, Camilla Roslund-Nordling
Lägg till ny kommentar