Orolig över min partner
Hej!
Jag frågar angående min partners mående.
Han menar att han har varit nedstämd och deprimerad från och till hela livet. Eftersom att han aldrig har besökt en kurator/psykolog eller pratat om sitt mående överhuvudtaget har han aldrig fått en diagnos. Under tonåren hade han starka självmordstankar som gick över, eller snarare dämpades. På senare tid har han dock börjat prata om att allt vore lättare ifall han inte fanns längre. Jag försöker uppmuntra honom att söka hjälp, men han känner skam över det och vill inte prata med någon utomstående.
Han försäkrar mig om att han aldrig skulle ta sitt liv, men menar samtidigt att han ofta tänker sådana tankar; att allt vore lättare ifall han inte längre fanns. Men eftersom han inte vill såra sin familj väljer han att fortsätta. Jag har försökt fråga vad han skulle göra/säga ifall det vore jag som berättade de saker han berättar åt mig. Han säger att han då skulle uppmuntra mig att söka hjälp, så rationellt förstår han ju att det är det han borde göra. Men stigmat är för stort och han skäms.
Han är också rädd för att få en diagnos och få mediciner.
Jag tror att han inte kommer att ta sitt liv. Men det skrämmer mig att han ofta tänker dessa tankar. Att han funderat ut på vilket sätt det skulle ske. Tänk om han ändå gör det - och jag gjorde inget? Jag överväger att söka hjälp åt honom; skaffa en psykologtid och eventuellt gå dit med honom. Jag har föreslagit det tidigare, men han ville inte. Jag står handfallen. Jag vill heller inte gå bakom hans rygg. Hur närma sig detta?
Hej!
Förstår att du är orolig över din partners mående. Att bedöma av det du skriver så har du verkligen försökt hjälpa honom på alla möjliga sätt men det blir förstås svårt när motparten inte vill. Eftersom det inte går att tvinga någon (vuxen) människa att söka vård så återstår att försöka resonera och argumentera kring saken.
Visst finns stigmat rörande psykisk ohälsa kvar ännu i vårt samhälle men överlag så har nog attityderna förändrats mycket till det bättre under de senaste åren. Psykisk ohälsa lyfts fram t.ex. i medierna på ett helt annat sätt nu än för bara några år sedan. Det finns en mycket större öppenhet i samhället kring dessa frågor nu upplever jag. Målet är att vi så småningom, var och en av oss, lika självklart söker hjälp för psykisk ohälsa som vi söker för fysiska besvär.
Då man sedan kommer ner på det personliga planet och ställs inför att man själv borde söka hjälp så kan det visa sig svårare. Det kan finnas ett undermedvetet motstånd och rädslor som spelar in som kan vara svåra att komma till rätta med. Har man t.ex. växt upp med att man skall klara sig själv och att man inte vill vara till besvär eller fått höra att man skall rycka upp sig och inte gnälla över små krämpor så kan det ”knyta” sig och bli ett hinder då vi faktiskt ställs inför något som vi inte klarar av själva. Vad är det för honom som är så skrämmande och skamfyllt i att söka hjälp att han inte kan tänka sig det?
Du undrar över på vilket sätt du kan närma dig detta? Jag tycker att du skall försöka ha en så öppen diskussion med honom som möjligt. Ta saken till tals vid et tillfälle som känns lugnt och naturligt. Lyssna öppet på hur han ser på saken. Försök att tala med honom ur din synvinkel, hur du upplever hans mående, hur orolig du är för honom o.s.v. Visa ditt stöd och ge information bl.a. vart han kan vända sig. Uppmuntra honom till att ta hand om sig själv och uppmuntra honom att söka yrkeskunnig hjälp, försök om möjligt avdramatisera detta med att söka hjälp. Berätta att han INTE är ensam, olika former av psykisk ohälsa är en folksjukdom i vårt land så det att söka hjälp är ingenting konstigt eller ovanligt. Han behöver heller inte veta exakt vad som fattas honom då han söker hjälp, men han behöver berätta att han mår dåligt och han behöver berätta om självmordstankarna.
Då det gäller tankar på självmord så är det förstås svårt att exakt veta hur ”allvarliga” tankarna är. Men att ha återkommande självmordstankar är inte ett normaltillstånd utan ett tecken på psykisk ohälsa (t.ex. depression) som man kan få vård för. Man brukar säga att ju konkretare planer (för hur, för när, konkret för hur och när?) desto större är självmordsrisken. Men även om personen inte skulle ha några närmare planer så behöver alla självdestruktiva tankar tas på allvar.
Du skriver inte närmare om hur han orkar ta hand om sig själv och sin hälsa i vardagen så jag vill påminna om att han behöver tänka på att se till att han får tillräckligt med sömn, bra mat regelbundet och att han behöver röra på sig. Regelbunden motion, gärna varje dag, har oftast goda effekter (på lång sikt) också då det gäller den psykiska hälsan.
Påminn honom om att han inte ÄR sin sjukdom/ohälsa, utan att han lider av psykisk ohälsa, vilket är en stor skillnad! Det betyder att han kan återhämta sig och börja må bra, men han behöver söka vård!
Du skriver att han är rädd för att få en diagnos och för mediciner. En diagnos (t.ex. depression) så behöver ju inte betyda ”för evigt”, utan man kan återhämta sig. En diagnos betyder för de flesta också en lättnad eftersom man då vet vad det är frågan om och vården kan anpassas bättre. Vissa behöver få medicin men inte alla, och det är alltid en läkare som bedömer det från fall till fall. Mycket har debatterats kring mediciner vid psykisk ohälsa de senaste åren men en stor (engelsk) undersökning ifjol slog fast att de flesta vuxna patienter upplever en förbättring av medicin.
Jag rekommenderar absolut att han söker hjälp! Är han studerande kan han söka hjälp t.ex. vid studenthälsan/kuratorn eller vid en ungdomsstation. Jobbar han så kan han söka hjälp vid arbetshälsovården. Han kan förstås alltid också ta direkt kontakt till närmaste hälsocentral. Jättebra idé du hade om att fara med honom som stöd, då har du möjlighet att ge en bredare bild av hans mående, men det måste han förstås ge sin tillåtelse till.
Kom ihåg att du som närstående också kan behöva stöd i din roll. Här i Österbotten finns Svenska Österbottens Anhörigförening: http://www.soaf.fi/ Och hos dem jobbar Anhörigrådgivare Malin Knip (vanligtvis anträffbar torsdagar och fredagar) tfn:050409 9977 malin.knip@soaf.fi. Till henne kan man ta kontakt för mera råd och stöd i rollen som anhörig.
Mvh, Camilla R-N
Lägg till ny kommentar