Sign. Foxx - Hantera hobbypsykologer och snack på en liten ort
Moi!
Vilket fint initiativ ni tagit att öppna upp detta forum. Det kommer hjälpa många, bara ni når ut till fler, för ökad förståelse, för folk som inte själva haft psykisk ohälsa. Men också oss som har och har haft. Kiva!
Min fråga är som fler också brottas med. Hur hanterar man hobbypsykologer och folk som snackar och analyserar och sprider information om en som inte är sanna? På en liten ort där vissa lägger sig i allt och allas liv och har en pladdrande käft. Ursäkta uttrycket, men många sådana finns på detta underbara ställe. Djungeltrumman nådde mig till slut och fick vetskap om att några diskuterar vilken diagnos eller diagnoser jag har. Det är vidrigt! Jag har redan haft "MS", "Parkinson", "depression", "utbränd" etc etc inristat i min panna när jag gått på stans gator när jag väl börjat fungera igen någorlunda. Drabbades av många smällar samtidigt och i grund och botten ligger ett tungt bagage som jag jobbat med i 23 år, till och från. Har äntligen fått ihop mitt pussel och känner att jag är så fri. På nytt född. Klart jag blir glad! Superglad! Och sviterna av borrelia i kroppens nervsystem och covid som satte sig i lungorna börjar lägga sig. Tänk! Jag trodde att jag inte skulle överleva detta vid ett skede. Eller behöva sitta i rullstol. Kanske aldrig kunna jobba igen med sånt jag brinner för. Kanske aldrig kunna läsa igen eller köra bil som jag älskar. Äta och dricka själv, ha blöja... listan kan göras lång.
För att återgå till min fråga om hur man stoppar hobbypsykologer och andra människor som själva egentligen borde ta tag i sitt eget bagage och sitt liv istället för att peta i andras. Hur får man dessa människor att förstå? Jag är så trött på detta. Att återvända till ön från min semestervistelse på annan ort ser jag inte fram emot. Firar just nu att jag äntligen är i mål. Men mitt i mitt firande får jag höra att det snackas på orten där jag bor. Att det ställs diagnoser som bipolär, ADHD, Asbergers. Ja, det kan vara fler, men jag orkar helt enkelt inte bry mig längre. Jag har ingen diagnos, även om jag bett om det vid några tillfällen genom åren. Det jag har är ett arv, en personlighetstyp av häftig kaliber som gasar i 160 och samtigt är lugn som en filbunke, samt känslig och sårbar. Att jag fått ärva en jäkligt tung koffert och blivit psykiskt och fysiskt misshandlad sedan barnsben är det inte många som vet.
Det har varit för smärtsamt att berätta. Och jag vill inte möta folks tycka-synd-om-blickar. För det är inte synd om mig. Tvärtom. Jag är så jäkla lycklig! Äntligen. Den lilla flickan jag en gång var tycker jag synd om och mig som ungdom, och ung vuxen och vuxen. Men idag som 41 åring har jag äntligen befriats ur mitt fängelse. Tack för att jag fick dela med mig. Hoppas jag kan hjälpa någon annan med denna text och även upplysa dig som kanske behöver öppna upp din ryggsäck eller koffert. Resan är vidrig stundtals men samtidigt är den så spännande och lärorik. En befrielse och en känsla av att man flyger likt en öppnad champangekork då man kommer i mål.
Hej!
Tack för din fråga och för att du delar med dig av dina erfarenheter! Har lämnat bort någon liten detalj ur frågan för anonymitetens skull. Precis som du konstaterar så är ämnet, tyvärr, bekant för de flesta. Skvaller är ett vanligt fenomen som kan orsaka mycket lidande för den som utsätts för det.
Om vi funderar lite kring varför folk skvallrar eller pratar om andra över huvud taget, så har det sin grund i att vi är sociala varelser. Anders Hansen (överläkare i psykiatri, forskare och författare till boken "Hjärnstark") talar om fenomenet i ett avsnitt om Den sociala hjärnan så här – ”Många älskar att skvallra, och allra roligast är det när innehållet är komprometterande. Varför är det egentligen roligare att prata om att Anders blivit berusad på en firmafest än att han fått ett pris från Harvard? I grunden är det en överlevnadsinstinkt. Hjärnan vill förstå vilka personer som bör hållas på avstånd”. I grundens finns alltså en skyddsinstinkt som säkert ännu i extrema fall kan tjäna sitt syfte.
Vi ska verka och vara i många olika sociala sammanhang och med en mängd olika människor och då är det bra om det samspelet går smidigt och är så förutsägbart som möjligt, det ger trygghet. Det som vi inte riktigt förstår får oss att undra? Så i vår vardag sätter vi mycket tid på att försöka förstå oss själva och andra.
Den som skvallrar ”på byn”, får uppmärksamhet för att man ”hört eller sett” något och det får personen att känna sig, delaktig i en grupp och en känsla av att man har något gemensamt. Det kanske också höjer personens status i gruppen. Skvaller kan säkert också i vissa fall bottna i ren och skär illvilja, avundsjuka eller att man vill hämnas på någon.
Sedan tror jag också att det ibland, inom en vänkrets, kan gå så att ”prat” som egentligen bottnar i omtanke och oro, kan uppfattas på fel sätt av en part i sammanhanget. Dvs. målet är att försöka hjälpa och stöda men av olika orsaker så blir det fel?
Nu lämnar det lite oklart för mig hur pass nära bekanta ”skvallrarna” är i ditt fall, men ifall det är en person du verkligen känner att du skulle vilja reda ut ev. missförstånd med, för att kunna fortsätta umgås, får du överväga att prata med hen personligen och lite förklara din situation. Du behöver förstås inte ge någon ingående livsberättelse och med fokus på hur bra du mår idag!
Är personerna däremot inte nära bekanta så skulle jag nog ge rådet att försöka ignorera och inte låta dig påverkas så mycket! Koncentrera dig på dina egna handlingar och på att sköta ditt eget på ett så bra sätt som möjligt. Försök att inte dra dig undan, ordnas det någon aktivitet på ”byn” så delta gärna. Isolering kan också vara en grogrund för skvaller.
Detta citat (av oklart ursprung) tänker jag att det kan vara bra för alla och envar att påminna sig om; Är det sant? Är det nödvändigt? Är det kärleksfullt?
Mvh, Camilla
Lägg till ny kommentar