Signaturen "J" - ställer en fråga kring problem med ilska
Hej
Jag har så länge jag kan minnas haft problem med min ilska. När jag var liten blev jag ibland så arg så att jag tappade andan och svimmade.
Varför jag blir arg kan bero på att någon har gjort en förändring i mitt rum så som att någon person har ändrat på någon ting på mitt skrivbord eller bara har lagt något fel på min säng.
Det blev bättre ett tag och jag kände knappt av ilskan överhuvudtaget. Men nu under de två senaste månaderna så har det blivit värre igen. Jag har bara tappat det helt och blivit arg för nästan ingenting. Den senaste gången jag blev arg var för att min syster hade förstört min bok. Jag vet att det är något som egentligen inte är så värdefullt för andra men för mig så betyder böscer jättemycket! Boken blev dock inte helt förstörd utan det var bara omslaget som blev skrynkligt.
Tror du att det kan grunda sig i någon slags OCD eller har jag någon annan psykisk sjukdom?
Min mamma tror att jag inte får skuldkänslor efter att jag har fått ett utbrott eller nör jag har varit elak mot någon. Men jag får enorma skuldkönslor som jag inte kan sluta tänka på under flera månader eller kanske till och med år. Det vehlver inte vara något som den personen egentligen tog illa upp för, det kan vara att jag kritiserade något som den gjorde. Som folk säger till mig liksom och som jag inte tar illa upp utav.
Jag själv får jöttestor ångest efter en attack men min familj förstår inte det. Jag gråter men de tror att det är för att jag inte fick som jag ville. Som om jag är världens egoist.
Jag vill inte få sånna hör utbrott det går ibte längre. Jag förstör för alla, inte minst för min lillebror som är 11 och som har fått stått ut med mig i 11 år. Jag tänker ibland att det kanske dkulle vara bättre för dem utan mig. Att det hade varit bättre om jag flyttade eller kanske till och med inte fanns mer...
Vad ska jag göra? Vill inte vara den som ingen förstår och bara förstör för alla hela tiden!
Snälla hjälp.
Hej!
Ilska är en i mängden av olika känslor som vi människor har. I grunden är den en försvarsmekanism så att vi ska kunna försvara oss mot t.ex. angrepp. Under en och samma dag kan vi uppleva en massa olika känslor men oftast så tänker vi inte speciellt mycket på dem utan de kommer och går och flödar ganska fritt.
Du beskriver att du upplever en explosiv ilska som verkar triggas av små vardagliga saker och du verkar ha svårt att tygla Ilskan när den väl kommer över dig. Det här är ett beteende som blir jobbigt inte bara för dig själv i form av skuldkänslor och ångest men också för dem som finns i din närhet. Det är svårt och jobbigt för andra att försöka hantera den här sortens beteende och det kan väcka rädsla.
Det är bra att du kan erkänna problemet, ser ditt ansvar och verkar vara motiverad att göra något åt det. Av din text så får jag uppfattningen att du vill ha en förändring och att du inser att förändringen måste ske i dig. Problemet ligger inte hos dina närmaste eller omgivningen.
Vi har alla känslor, men hur lätt vi känner dem och hur starkt vi upplever dem varierar. Hur pass känslosamma vi är varierar redan från småbarnsåren och är en del av vår personlighet. Hur vi lär oss hantera och reglera våra känslor (reglera betyder ungefär att vi lär oss ”hålla tillbaka ilskan och svälja gråten” - då det behövs) beror mycket på vår uppväxt och på samspelet med våra föräldrar. Dels hur de, när vi är barn, bemöter våra känslor men också hur vi ser att de i sin tur hanterar sina känslor. Är man en ”känslomänniska” alltså någon som upplever både positiva och negativa känslor starkare så behöver man också bli ännu bättre på att reglera dem.
Har man problem med att reglera sitt humör så finns det saker man kan göra för att hjälpa sig själv, s.k. självhjälpsmetoder som t.ex. att träna impulskontroll och träna på medveten närvaro (mindfulness). Men man kan också behöva få professionell hjälp med att komma tillrätta med problemet.
Läs mer om känslohantering på Psykporten: https://www.mielenterveystalo.fi/sv/aikuiset/itsehoito-ja-oppaat/itsehoito/epavakaa_persoonallisuushairio/Pages/osio3.aspx#Viha
Medveten närvaro (mindfulness): https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/fa-hjalp/sjalvhjalp/mindfulness (på nätet hittar du också praktiska övningar som du kan använda).
Försök träna din impulskontroll genom att du först lär dig känna igen i vilka situationer du kommer att få utbrott? Försök att hitta ett mönster i ditt humör. Se om du kan hitta några varningssignaler som kommer innan utbrottet. Ha klart strategier för vad du ska göra när dessa signaler kommer. Gör en plan för hur du ska agera. T.ex: Djupandas, räkna, gå ifrån (detta för att skapa en tidskil/paus mellan signalen och reaktionen) Gör upp en strategi, men det viktiga är förstås att du faktiskt följer den sen.
Prata med din familj, jag tror att det skulle vara en stor lättnad både för dig men också för din familj om ni tog en uppriktig diskussion om detta – berätta för dem att du inte vet hur du ska kontrollera din ilska, att utbrotten får dig att må jättedåligt men att du nu vill arbeta för att få en förändring. Familjen kan hjälpa dig att lära känna igen signalerna och förvarna dig. Din familj behöver också strategier för hur de kan bete sig när du blir arg. Ska de ignorera, lämna rummet, osv. Det är du som i första hand bär ansvaret för att hjälpa dig själv och få en förändring till stånd men det är bra om ni kan samarbeta inom familjen kring lösningen på detta. Diskutera och lägg strategier, lita på att din familj mest av allt vill att du ska få bukt med detta och börja må bättre. Lita på att dom vill dig allt väl.
Du undrar över om dina problem med ilska kan grunda sig i någon psykisk sjukdom och här kan jag bara svara på ett rent allmänt plan att bakom ilska så kan det finnas många olika orsaker. Det kan vara något i uppväxtmiljön som format detta, det kan finnas stress, sorg, rädsla bakom. Ibland kan ilska också bottna i t.ex. depression eller adhd (men då ska man också ha problem med flera andra symtom). Det bästa sättet att stilla en oro för vad det kan vara som ligger bakom är att söka hjälp.
Mitt råd till dig blir att du för det första ska diskutera kring det här problemet med din familj. För det andra ska du träna impulskontroll och andra metoder för att kunna hjälpa dig själv. Sist men inte minst, känslor är ofta svåra att utforska och arbeta med själv så jag rekommenderar att du söker professionell hjälp som kan hjälpa dig att förstå dina reaktioner och orsaker till dem. De kan också hjälpa dig vidare för att få en utredning ifall det skulle behövas. Eftersom du studerar så börja med att prata med skolans kurator eller psykolog, eller sök hjälp hos en ungdomsmottagning!
Hälsningar, Camilla
Lägg till ny kommentar